Kära pappa
Hej pappa, här är alla saker som jag aldrig kunnat säga till dig
Vet du hur många gånger du har fått mig att känna mig som ett oönskat paket? Som bara kan skickas runt, för ingen vill ha det?
Du ska vara min pappa, jag valde inte att bli född, men du valde att få mig, jag är din dotter och kommer vara det tills den dagen en av oss dör. Och även efter det.
Som barn förgudade jag dig, kunde inte vänta tills du kom hem. Du var alltid där. Det värsta jag kunde tänka mig var att göra dig besviken eller förlora din respekt.
Jag vet att det har kommer låta så underbart klyseaktikt att det inte ens är kul.
När jag blev äldre så tror jag aldrig att jag förlorad din kärlek, men min för dig krympde drastiskt. Jag trodde att jag alltid kunde lite på att du var där för mig. Men upptäckte att så var inte fallet. Och ja, jag vet, du är inte mer än människa. Men som barn så tror man att ens föräldrar är felfria, perfekta. Som tonåring upptäcker man att så är inte fallet, men man vet att oavsätt hur mycket fel man gör så kommer dom alltid vara där för en. Som vuxen upptäckte jag att inte ens det inte stämmde. Logiskt sett vet jag att du alltid kommer vara där för mig. Känslomäsigt skulle jag aldrig be dig ställa upp för mig, för du har gjort mig besviken så många gånger att jag tror inte jag skulle klara en gång till.
Så sammanfattningsvis kära pappa... Jag älskar dig. Men jag litar inte på dig.
