viktoriagoestonorway

Har nog aldrig suttit på tåg så mye som jag har gjort dom sista 2 dygnen..

 

Begravelsen till Juliana var väldigt fin, till og med sånger på hennes dialekt som dock för mig blev lite svåra att hänga med på.

Väldigt mycket folk var där, något som visar hur social hon var å hur duktig hon var på och komma överens med alla möjliga olika personer.

Och även så  stod kista i kyrkan, något som jag inte märkte fören det var dags å bära den ut å gå till graven för "jordpåkastelse"

 

Kände dock när sermonin var över och vi stod där föran kistan att ilskan flammade upp igen. Jag Vet att jag inte kan vara arg på henne, vad som har skjedd har skjedd å det hjälper inte, å inte är det hennes fel heller.

Fast samtidigt så kan jag inte låta bli att tänka, "nog fan är det hennes fel, hade hon varit försiktigare, inte druckit så jävla mye, varit mer uppmärksam så hade inte jag mått så dåligt!"

Går över med tiden tänker jag. Hoppas jag i alla fall.

Sitter nu på tåget ut till åndalsnes.. omtrent lika stort som norum, fast med tågstation.
Vi er 4 som reser fra oslo så helt ensam er man i alla fall inte.
Men ni ska få en liten hint om hur mycket i bushen det er jag ska... innan vi kommer fram så kommer vi ha åkt både tåg, buss, færja og bil. Sen er vi framme.

Reser upp till Julis begravelse i morgon. Känns fortfarande helt overkligt. Hoppas att det blir mer verkligt för mig när jag kommer upp dit.. Vet att det kommer kännas bra när det är över, men just nu gruvar jag mig bara.

 

Positivt då att istort sätt hela min garderob är svart, så har många kläder å välja mellan iaf.

 

 

Jag får inte sova! vaknar en gång i timmen.

Å så skulle vi hålla en tyst jävla minut för Juli på jobbet idag. Vet du hur lång en minut blir när du kämpar mot gråten?

Åh jag hatar alla medlidsamma blickar, alla tröstande kommentarere! Nej det blir inte bra! Nej det kommer inte lösa sig, nej självkart mår jag inte bra, va fan tror du?

 

Åh! jag blir så irriterad, jag vet att folk vill väl, jag vet att dom med sina blickar å sina ord menar att trösta mig, få mig att känna mig bättre. Men dom gör inte det. Inte någonstans. Det enda det gör är att jag blir konstant påmind om varför jag är ledsen från första början.

Kan jag inte bara få lägga mig under täcket å stanna där tills jag inte längre minns varför jag är ledsen?

"Det är bra att prata om det, det är inte sunt att hålla det inne!"

Nej det är det kanske inte, men det är fan så mycket lättare än att gå runt å gråta 24-7.

Trodde att jag var över det värsta, att jag börjat akseptera att hon är borta men verkar inte som det..

Jag har alltid trott att jag har varit en person som sörjer kort men intensivt. Men it apears som om det har ändrat på sig.

 

Jag väntar fortfarande på att jag ska vakna upp å allt ska vara som det var. Ingen död juli, inga medlidsamma blickar, ingen begravelse å ingen sömnlöshet.

1, Denial — "I feel fine."; "This can't be happening"
2, Anger — "Why her? It's not fair!"; '"Who is to blame?"

Är fortfarande arg, arg för att hon inte tänkte efter, att hon inte var räddar om sig själv.. Är även arg på mig själv för att jag inte följde med, håll koll å passade på henne.

Fan det är så sinnesjukt stördt hela grejen, hon kan inte vara död. Försöker säga till mig själv, få hjärnan att fatta att hon faktiskt är borta, inte bara på semester, inte bara tillfälligt sjuk, utan död som i Dead, desised, past away, frånfallen, avliden, insomnad, kopplat från maskinerna, pumpen har slutat slå... borta helt enkelt. På riktigt, på allvar.

Tänker om jag säger det tillräkligt många gånger på en dag så borde det gå in. Förr eller senare iaf... hoppas på förr.

 

Ska på begravelsen på tisdag. Kanske när man ser kistan å graven så går det in, hoppas det iallafall... fan, förväntar mig fortfarande att hon ska komma in, eller jag ska komma in på jobbet å hon ska stå där med sitt vanliga glis å halvperversa kommentarer som man inte fattar noe av pga hennes grötiga dialekt. FAN! Vet att det är smart att gå. Vill gå. Men resan upp dit å tillbaka rett efter begravningen. Å vi kommer vara några stycken som reser. Hade nog föredragit att resa själv. I alla fall hemmresan. Vet hur jag är funtat, trenger plass å vara alene, få samla tankarna men kommer inte klara det med massa folk runtom mig.

1, Denial — "I feel fine."; "This can't be happening"

Det händer inte, du skämtar? det här är bara ett dåligt skämt, hon kommer snart komma in genom dörren å skratta å skämta som vanligt! Jag skiter vad ni säger, det är något gigantiskt misstag! Juli är inte död! Hör ni vad jag säger!? Ni har bara gjort något kollosat fel! 

2, Anger — "Why her? It's not fair!"; '"Who is to blame?"

För i helvet Juliana! vad fan skulle du i fönstret å göra? Fan! Jag vill bara ta tag i dig å rista dig å få dig till å fatta att du kan inte sitta i vindut när du är full, du vet aldrig vad som kan ske! Fan satans helvete! Å jag som hade möjligheten att följa med! Hade jag gjort det så hade jag kanske kunnat rädda dig!?

 

 

3, Bargaining — "I'll do anything for a few more years."; "I will give my life savings if..."

4, Depression — "I'm so sad, why bother with anything?"; "I'm going to die soon so what's the point... What's the point?"; "I miss my loved one, why go on?"

5,Acceptance — "It's going to be okay."; "I can't fight it, I may as well prepare for it."